Min värsta mardröm idag är att jag skulle bli gravid, och inte bara bli gravid utan också att upptäcka det för sent för att ha möjligheten till abort. Jag är fullkommligen livrädd och har efter sportlovet börjat drömma mardrömmar om just det. Jag är van mina mardrömmar från när jag var liten som alla går ut på att jag eller mina föräldrar blir mördade, kidnappade eller uppätna av vargar men dessa är värre.

 

Samtidigt så får alla influencers barn och blir gravida just nu vilket får mig att vilja vara 30 och gravid, men nu är jag 17 snart 18 och har inte den minsta vilja att bli med barn. Turen är att om det mot förmodan skulle hända så finns det abort som lösning. Under sportlovet fick jag berättat för mig hur ens väns mamma som var över 50 år såg att hon var gravid 1 vecka innan hon fick barn!! Förstår ni hur rädd jag blev?? Tänk om de skulle hända mig var min första livrädda tanke. Sen vet jag också att eftersom att jag är ganska så liten så skulle de nog vara svårt att inte märka det och att jag oftast får typ alla biverkningar som går att få av allt...

 

Även om jag vet detta så drömmer jag att jag får reda på att jag är gravid i vecka 19 eller senare och att jag inte får möjligheten att göra en abort. Jag kan vakna helt kallsvettig i tårar och det lämnar inte mina tankar på hela dagen. Såklart så kan internet tydligen läsa mina tankar så när jag sedan gick in på youtube fick jag upp flera videos med titel "Hon visste inte att hon var gravid förräns förlossningen!!" och liknande.

 

I mitt 18åriga liv har jag hunnit ha två helt olika förhållanden, men i inget av dem hade jag ingen period i början då jag var nykär eller helt uppe bland molnen. I mitt nuvarande förhållande hade jag som sagt ingen nykär fas utan det kändes påengång som att vi varit tillsammans i flera år vilket är otroligt skönt. Vi var aldrig ett sånt jobbigt par som man ibland ser på stan och som tycker en dag utan varandra är en världskatastrof, utan vi har egentligen hela tiden träffats ca en gång i veckan på grund av krockande scheman.

 

Så fram tills sommaren sågs vi ca 1 gång i veckan och sedan åkte jag iväg i fem veckor och vecka fyra åkte han iväg två och en halv vecka och när vi båda väl var tillbaka i Sverige så jobbade vi väldigt olika tider vilket resulterade i att vi "sågs" på nätterna, alltså sov tillsammans. Sen så kom den efterlängtade sista veckan på sommarlovet då vi två åkte helt själva till Teneriffa en vecka. Teneriffaresan var så otroligt skön och vi mådde så himla bra och fick verkligen vara med varandra vilket behövdes.

Nu efter så har jag blivit helt nykär i min kille och jag vet seriöst inte vart jag ska ta vägen? Det har varit så skönt att ses lite oftare och får typ ångest över att vi nu kommer gå tillbaka till att ses ca en gång i veckan eller bara nätter igen... Men alltså jag vet inte hur jag ska kunna visa min kille hur mycket jag älskar honom. Vi har alltså som titeln säger varit tillsmmans i drygt nio månader och det är nu som jag har blivit som man oftast känner i början av ett förhållande. Men jag har inga ord för hur jag känner nu förutom att jag aldrig har varit såhär lycklig i hela mitt liv och jag hoppas att jag fortsättar att känna såhär för resten av mitt liv.

 Eftersom att jag aldrig varit till en läkare och fått diagnosen ätstörning så har jag inte riktigt vågat kalla det jag har för just det, utan om någon frågat har jag sagt att jag har några hjärnspöken. Jag vet fortfarande inte om jag får kalla det för det men om man på umo kollar upp vad tecken på det kan vara så föll jag under många av punkterna.

• Att du försöker gå ner i vikt och blir mer och mer upptagen av det.
• Att du undviker att äta tillsammans med andra.
• Att du äter oregelbundet, till exempel hoppar över frukosten eller äter väldigt mycket när du är ensam.
• Att du tänker väldigt mycket på mat eller vikt.
• Att du tränar överdrivet mycket.
• Att du får svårt att koncentrera dig, till exempel i skolan.
• Att du får ångest eller blir nedstämd.
• Att du gör dig av med det du har ätit, genom att till exempel kräkas.
• Att du fryser mycket, får svårt att somna eller vaknar innan du har sovit tillräckligt.
• Att mensen blir oregelbunden eller inte kommer alls.

Alla fetmarkerade punketer är det jag hade från början, de röda fetmarkerade är de jag har kvar. I 6an var jag en glad tjej som la noll tanke på vikt och utseende, sen kom kommentaren från en väldigt nära person "du borde gå ner i vikt, till iallafall 50 kg kanske". Under denna perioden så tränade jag simning 3 gånger i veckan + tävlingar de flesta helger. Jag fick då ett ryck och efter sommarlovet 6an till 7an så bestämde jag mig för att sluta äta socker, sen började jag hoppa över frukosten och för att kunna utesluta mer mat så blev jag vegetarian. På luncherna åt jag mindre än 5 tuggor mat och det enda jag verkligen åt var middag efter träningen. Jag började även ta i mer under träningarna samt att jag började löpträna de dagar jag ej var i simhallen och jag hade som mål att väga 45 kg. Jag kom en lång väg, nästan till mitt mål faktiskt, men sommaren räddade mig.

 

Jag ville aldrig riktigt att nån skulle märka av det, vilket jag mestadels lyckades med, men uppmärksamheten man fick när man pratade om det var helt underbar. Mina föräldrar märke aldrig något utan det är först nu som jag smått nämnt mina hjärnspöken, för jag är en väldigt öppen person som gärna delar med mig av det mesta. Känner du mig så har du nog minst en gång hört mig säga något om mina hjärnspöken. Jag är även en väldigt envis person som har ett grovt kontrollbehov. Att ha koll och kontroll på min kropp är därför både en styrka och en svaghet. Svagheten är att när jag väl bestämde mig för att äta max ett mål om dagen då höll mig till det samtidigt som jag fortsatte träna men styrkan som räddade mig var att under sommaren när jag var i usa tillät jag mig själv att äta glass och mat och leva livet.

 

Men dessa hjärnspöken är fortfarande med mig, jag använder de ofta fortfarande som ett sätt att få uppmärksamhet och också för att jag fortfarande inte har en sund kroppsbild, även om det är mycket bättre idag än va den var för 5 år sedan. Jag har fortfarande perioder där jag inte äter mer än ett mål om dagen, oavsett hur hungrig jag är.

 

En sån period fick jag när jag började skriva på detta inlägg, min hjärna slog runt och jag ville inte äta, vilket fick mig att sluta skriva. Nu har den perioden bitvis gått över och jag har börjat äta för mycket och hela tiden istället vilket inte heller är bra. Jag tror det beror på en biverkning av mina nygamla p-piller som i början gör mig väldigt illamående om jag inte äter men jag vet också att jag fått dessa infall förut och att det är så det brukar gå. Först äter jag inget i kanske en månad för att månaden efter äta massa och onyttigt för att sen äta normalt och sen börja om igen. Sitter t. ex just nu och äter en 200g chokladkaka...

 

Jag tror aldrig att jag kommer bli helt frisk från detta, jag tror att det är otroligt svårt att bli helt frisk. Om jag tänker på det så vill jag inte heller vara helt frisk och jag vill inte få hjälp som kan göra mig helt frisk, utan jag vill kunna kontrollera det själv, vilket är både positivt och negativt.

Vi alla har bristningar (stretch marks) och celluliter, och jag vet att många tycker att det är fula och redigerar bort de eller försöker bli av med de på andra sätt. Nu kommer sommaren och bikinisäsongen börjar och många mår då dåligt över sina märken. Jag har haft turen att jag aldrig riktigt brytt mig om mina bristningar, något som dock varit jobbigare är mina celluliter som jag har på baksida lår. Hjälp vad jag velat redigera bort dem och få mina ben smalare så de kanske försvinner, jag börjar dock få acceptera att de är där och kommer aldrig förvinna helt.

 

Bristningar är ärr som gör din kropp till din kropp! De gör så att vi alla blir unika och det är inget vi ska skämmas över.

Älskade älskade morfar, idag så skulle du ha fyllt 89 år, men det hann aldrig bli så. Om jag tänker tillbaka bara på förra sommaren så var du fortfarande pigg och glad. Du for in och ut från sjukhuset hela tiden men du kom alltid hem.

 

Den 11 juli 2016 förlorade både du och jag våran bästa vän, Dixie. Hon som varit med oss ända från 2005 och som älskade att bada och att bli kliad på magen. Ni var oskiljaktiga. Jag hade aldrig sett dig gråta men när jag för första gången efter det vågat mig in i erat hus bröt vi båda ihop när vi började prata om henne. Flera personer kan intyga på att du började bli sämre när hon lämnade oss, men du kämpade på i nästan 2 år till.

 

Älskade älskade morfar, du sa att vi skulle ses imorgon, men du vaknade aldrig mer. Det enda jag kunde tänka på var att du sa att vi skulle träffas igen! Det kändes som att du bröt ett löfte, men det som gjorde det lite lättare var att du äntligen fick vara med Dixie igen. Samtidigt så var den dagen så fin, vi alla hann träffa dig en sista gång och vi alla var samlade på sjukhuset och sa farväl. Vi alla kom överrens om att det gjorde begravningen mycket mindre sorglig då vi redan fått ett så fint avslut på sjukhuset.

 

Under min uppväxt har jag varit så mycket med morfar och han har betytt så himla mycket för mig. Mitt favoritminne är på sommarkvällarna när jag var liten. När han, min bror, Dixie och jag tog en tur i Dodgen från 1924. Den bilen är så gammal så den inte ens har säkerhetsbelten. Vi brukade åka den till mammas väninna och leka lite med hennes barn och sen åka tillbaka till mormor och morfar. Även de vintrar vi fick åka med i traktorn hör till mina favoriter och det är en sak som jag kom fram till under begravningen, jag ska lära mig köra traktor.

 

Älskade älskade morfar, du och mormor kände tillsammans halva Sundsvall och ni hade alltid besök. Ni la grunden för Ica Nära Sidjö och så mycket mer. Morfar du var en riktig förebild och att bli lika framgångsrik som dig kommer att vara ett mål för livet. När jag i ettan i gymnasiet fick en uppgift att intervjua en släkting två generationer bak var det så självklart att det var dig jag skulle intervjua. Ett utdrag ur min uppsats är "Det jag tror kommer skilja min framtid från morfars liv idag är hans framgång. Han är den mest framgångsrika människa jag känner och jag tror aldrig att jag kommer komma upp på samma nivå."

 

Jag önskar att du stannat lite till, att du varit pigg lite till och att jag fått höra alla dina historier några fler gånger. Jag vill höra historien om chefen på Fruktbolaget, historierna om när du gjorde lumpen och historien om romerna som du köpte en bil utav. Mamma har kvar din mobil, den som du inte riktigt förstod dig på eftersom den saknade knappar. Därför finns det massa fina bilder som du råkat ta på dig själv och videos du råkat filma, men du pratar i de, och du andas. Att få höra dig igen är guldvärt men samtidigt otroligt jobbigt då jag vet att jag inte kommer kunna prata med dig igen.

 

Jag vet att jag inte tänkt skriva så mycket vardagligt och om mina vardagar men bloggen kommer nog bli jäkligt tom om jag aldrig gör det hahah. Så det kommer nog komma ett vanligt jävla blogginlägg lite då och då som till exempel nu.

 

Ofta är mina dagar numera helt ok som högst, har liksom slutat vara glad på vardagarna? Men i måndags (kan ha varit tisdags?) alltså, guuuuud vad glad jag var hela dagen. För det första så vaknade jag med min älskling här hemma i sängen och det är ju alltid en bra start på dagen. Sen var jag nog allmänt glad för att jag fick träffa han då det ibland går lite väl länge mellan gångerna (Nu hade det dock bara gått en hel dag menmen). När han kom på söndag kväll flög jag bokstavligen upp ur sängen när jag hörde bilen deras och sprang till dörren och öppnade hahah. Sen var jag allmänt lycklig, hyper och flummig hela den kvällen?

 

Den lyckan verkar iallafall ha smittat av sig för i skolan hade jag bara allmänt svinkul? Och jag garvade åt allt (eller snarare inget)? Filmade en video på snap där jag bara zoomar in på en kille i min klass ansikte också hör man mig som typ grymtar/skrattar åt INGET. Alltså det var en sån bra dag och något jag verkligen behövde så shoutout till mina pojkar i arbetsrummet!

 

Dock så har jag just nu typ sjuttiofemtusen saker att göra i skolan (kom på att min kurator sagt att jag måste SLUTA säga sjuttiofemtusen saker när det är typ tio hehe). Alltså allt kommer nu som en käftsmäll och jag läser inte ens kemi och matte 4 som typ resten av klassen vilket är två jobbiga kurser. Men på riktigt så känner jag knappt att jag har tid för att sova och äta... Sen har jag inte heller jobbat på sjukt länge vilket stör mig då det är min ända inkomst, jobbade en dag i slutet på mars och ska jobba massa i maj men jag vill gärna ha någon lön varje månad.

 

Men har någon något emot att det kan komma vanliga blogginlägg om vardagen också? Jag har ju inte nya åsikter varje dag och dessutom så tar de inläggen ett tag att skriva, har som sagt inte jättemycket tid med tanke på skolan nu.

Oftast när jag är hungrig så vill jag ha mat snabbt, vilket inte alltid går och ofta saknas grejer till typ allt man kan komma på och laga. Min lösning på det är att kolla vad som finns i kylskåpet och bara göra typ en röra eller sås av allt som jag äter med pasta eller ris. Idag var en sån dag + att jag visste att saker höll på att bli dåligt i kylskåpet. Det resulterade i detta mumma.

Hejhej

Jag har länge velat baka bananbröd men för det första så tar det lång tid då det ska va inne i ugnen i ca 1 timme och för det andra behöver du supermogna bananer. Så därför har det inte blivit av, men igår så fick jag feeling och bakade ett! Receptet hittade jag här men skriver det även nedan.

 

 Hej Lilly

Du är bara 17 år och du håller redan på att gå in i väggen. Hur hamnade du här? Vid vilken väg svängde du åt fel håll? Och jag ser ju att vintern och mörkret inte hjälper. Men du vet också att det blir bättre mot sommaren, det blir alltid bättre då när du får komma bort ifrån allt och komma bort ifrån Sverige ett tag.

 

Sen i somras har bara tråkiga saker hänt som fått dig att må ännu sämre. Du var olycklig i ett förhållande i två månader, fick F i din första kurs någonsin, tappade en väldigt nära vän och din morfar somnade in. Inget gick som du ville och jag vet att allt du vill göra är att ligga i sängen under täcket hela dagarna isolerad från omvärlden. Men det kommer inte funka, inte om du nån gång vill må helt bra igen. Jag vet att det är svårt att komma upp på mornarna, inte för att du är trött utan för att du inte orkar, för att du inte har energin. Du har till och med behövt börja prata med en kurator.

 

Att du orkar fläta håret i fyra flätor istället för två är ett steg framåt och att du orkar fixa dina naglar helt själv en gång i veckan. Du är duktig och jag ser hur du försöker. Mitt i allt detta tappade du din motivation för att göra det du älskar. Att sminka sig anser många vara onödigt men för dig är det samma sak som att ta penna och papper och rita. Du finner ro i att sitta i två timmar med sminkborsten i handen och att uttrycka dig så, men någonstans på vägen tappade du denhär motivationen. Att du nu orkar sminka dig två dagar i veckan är stort och du ska vara stolt varje gång du orkar kliva upp när alarmet ringer och inte ligga kvar tills precis innan du åker till skolan.

 

Det gäller för dig att ignorera det som hänt för du kan faktiskt inte ändra på det förflutna, utan du kan bara blicka frammåt. Du måste också inse hur mycket du växt som person och hur allt detta stärker dig inför framtiden. Jag ber dig snälla att ta tag i det nu innan det är för sent. Vägen från botten är så mycket längre och så mycket brantare än vad din väg är just nu idag. Gör det som får dig att må bra och var med de få personer som du älskar, och det viktigaste är att du ser till att du får återhämta dig och att det ibland är okej att ha en dålig dag, en dag då du inte orkar kliva upp ur sängen.

 

Jag vet inte om allting händer av en anledning men mycket av det som nu fått ett avslut har gett dig något bättre. Du måste tänka att det finns en plan även om den planen för stunden rent ut sagt suger. Det kommer bli bättre bara du inte slutar försöka och se det kommande sommarlovet som en nystart och låt inte dina hjärnspöken ta över.

 

Med vänlig hälsning dig själv.

 Zara Larsson

Zara har sagt sina åsikter så länge jag kan minnas, även om jag ibland tyckt att åsikterna ibland varit extrema så kan jag då erkänna att jag inte kunde lika mycket då. Hon använder sina sociala medier aktivt för att sprida olika händelser som folk inte alltid uppmärksammar.

Även om Alexandra mestadels lever upp till samhällets ideal så får hon fanemig skit iallafall. Hon vågar skriva sina åsikter även om alla inte håller med. Alexandra har varit bland sociala medier så otroligt länge så hon har fått uppleva både det ena och det andra.

Jag började följa Peg efter första säsongen av Parneviks. Hon pratar mycket om kvinnors rättigheter och gun violence i USA. Alla barnen i familjen brukar få stämpeln att de glider på en räkmacka fram i livet och även om de fått de följare de har pga sin pappa så använder de sociala medier för att prata om saker folk inte riktigt vill prata om.

Alltså Nellie är en sån powerbrud som får ta emot så enormt med skit bara för att hon gör sin röst hörd. Jag har följt Nellie till och från sedan hon var med i ponnyakuten 2012 och läser fortfarande hennes blogg. Även att hon är lika gammal som mig och har kommit så sjukt långt i livet!

Jag tänkte att det kan vara bra att börja med lite info om mig, inte för att det är speciellt inressant eller så men kan ju vara trevligt att läsa.

 

Jag går natur på gymnasiet (rekommenderar ej om du inte är duktig på matte och allt sånt) och det går la sådär om jag får säga det själv. Jag har iallafall en nice klass som gör att jag överlever. Annars på min fritid så händer inte speciellt mycket. Jag försöker träna minst två gånger i veckan på gymmet vilket än så länge går bra, sen så är jag en såndär jobbig vegetarian också.

 

Jag har inga djur men jag hade en hamster när jag var 8 år, jag vill dock ha en hund och mamma har börjat komma på den tanken också, äntligen. Och alltså har man träffat mig så vet man att jag ÄLSKAR hundar, jag kan bokstavligen stanna mitt i en mening för att poängtera att jag ser en vovve, och är den söt så kan jag bli tårögd. Jag har iallafall lite tur då min kille har en hund som jag snor lite då och då, eller ja, går ut och går med och myser med.

 

Sen så tål jag knappt någon frukt alls, det är svintråkig.... Jag kan liksom äta banan och vindruvor typ för är allergisk mot alla stenfrukter och majoriteten av alla exotiska frukterna. Jag tål då inte saker som äpple, päron, nektarin, mango och plommon. Sjukaste är ju endå när jag envisas med att äta en nektarin endå bara för att det är gott, då får jag gratis fillers i läpparna, lite extra pigment och en kliande gom, jag kan även om jag har riktig tur få svårt att andas. Jag tål ju inte heller pälsdjur speciellt bra men brukar förneka det och får jag svårt att andas är det bara att ta clarityn eller kestine så brukar det gå helt ok, värre är det på våren med allt pollen för det har jag också lyxen att vara allergisk mot. Där har jag dock en liten lösning som funkar super, nämligen Quattroplex nr 1. Det är ett naturläkemedel som man kan beställa utan recept (vilket jag märkte iår). Jag brukar gå till en homopat och få det fixat men iår hann jag aldrig med att boka någon tid så hade lite panik innan jag insåg att det gick att beställa för samma pris, dvs 900 kr. Behandlingen är alltså ganska dyr med såååå värd om du är allergisk, särskillt mot björkpollen. Min behandling är dock lite annorlunda från den som står på hemsidorna, jag tar en högre dos, men kommer fortfarande igåg instruktionerna jag fick första gången.

 

Feminist är jag också och jag har väldigt mycket åsikter om allt, om det inte är något jag absolut inte har att göra med. Jag är ganska lättretlig och är jag hungrig vill man inte vara i närheten av mig om man tänkt säga något jag inte vill höra eller bara tänkt vara jobbig. Tror även att många skulle uppfatta mig som otrevlig innan de börjat prata med mig eller bara pratat med mig någon få gång men helt ärligt så är jag oftast jättesnäll och go med lite grov humor och en öppen själ. Jag kan prata om iprincip allting och har knappt någon censur, de mest tabumärkta ämnena brukar vara mina favoriter.

 

Hej

Jag har tidigare bloggat här på blogg.se fast under ett annat bloggnamn och om jag ska vara ärlig har jag inte riktigt saknat det. Det jag saknat är dock en plats att kunna skriva av mig på. Att bara kunna sätta sig ner och skriva ut sina tankar som man har just nu.

Jag kommer nog inte skriva här speciellt regelbundet men det lär nog visa sig.