Älskade älskade morfar, idag så skulle du ha fyllt 89 år, men det hann aldrig bli så. Om jag tänker tillbaka bara på förra sommaren så var du fortfarande pigg och glad. Du for in och ut från sjukhuset hela tiden men du kom alltid hem.

 

Den 11 juli 2016 förlorade både du och jag våran bästa vän, Dixie. Hon som varit med oss ända från 2005 och som älskade att bada och att bli kliad på magen. Ni var oskiljaktiga. Jag hade aldrig sett dig gråta men när jag för första gången efter det vågat mig in i erat hus bröt vi båda ihop när vi började prata om henne. Flera personer kan intyga på att du började bli sämre när hon lämnade oss, men du kämpade på i nästan 2 år till.

 

Älskade älskade morfar, du sa att vi skulle ses imorgon, men du vaknade aldrig mer. Det enda jag kunde tänka på var att du sa att vi skulle träffas igen! Det kändes som att du bröt ett löfte, men det som gjorde det lite lättare var att du äntligen fick vara med Dixie igen. Samtidigt så var den dagen så fin, vi alla hann träffa dig en sista gång och vi alla var samlade på sjukhuset och sa farväl. Vi alla kom överrens om att det gjorde begravningen mycket mindre sorglig då vi redan fått ett så fint avslut på sjukhuset.

 

Under min uppväxt har jag varit så mycket med morfar och han har betytt så himla mycket för mig. Mitt favoritminne är på sommarkvällarna när jag var liten. När han, min bror, Dixie och jag tog en tur i Dodgen från 1924. Den bilen är så gammal så den inte ens har säkerhetsbelten. Vi brukade åka den till mammas väninna och leka lite med hennes barn och sen åka tillbaka till mormor och morfar. Även de vintrar vi fick åka med i traktorn hör till mina favoriter och det är en sak som jag kom fram till under begravningen, jag ska lära mig köra traktor.

 

Älskade älskade morfar, du och mormor kände tillsammans halva Sundsvall och ni hade alltid besök. Ni la grunden för Ica Nära Sidjö och så mycket mer. Morfar du var en riktig förebild och att bli lika framgångsrik som dig kommer att vara ett mål för livet. När jag i ettan i gymnasiet fick en uppgift att intervjua en släkting två generationer bak var det så självklart att det var dig jag skulle intervjua. Ett utdrag ur min uppsats är "Det jag tror kommer skilja min framtid från morfars liv idag är hans framgång. Han är den mest framgångsrika människa jag känner och jag tror aldrig att jag kommer komma upp på samma nivå."

 

Jag önskar att du stannat lite till, att du varit pigg lite till och att jag fått höra alla dina historier några fler gånger. Jag vill höra historien om chefen på Fruktbolaget, historierna om när du gjorde lumpen och historien om romerna som du köpte en bil utav. Mamma har kvar din mobil, den som du inte riktigt förstod dig på eftersom den saknade knappar. Därför finns det massa fina bilder som du råkat ta på dig själv och videos du råkat filma, men du pratar i de, och du andas. Att få höra dig igen är guldvärt men samtidigt otroligt jobbigt då jag vet att jag inte kommer kunna prata med dig igen.