Eftersom att jag aldrig varit till en läkare och fått diagnosen ätstörning så har jag inte riktigt vågat kalla det jag har för just det, utan om någon frågat har jag sagt att jag har några hjärnspöken. Jag vet fortfarande inte om jag får kalla det för det men om man på umo kollar upp vad tecken på det kan vara så föll jag under många av punkterna.

• Att du försöker gå ner i vikt och blir mer och mer upptagen av det.
• Att du undviker att äta tillsammans med andra.
• Att du äter oregelbundet, till exempel hoppar över frukosten eller äter väldigt mycket när du är ensam.
• Att du tänker väldigt mycket på mat eller vikt.
• Att du tränar överdrivet mycket.
• Att du får svårt att koncentrera dig, till exempel i skolan.
• Att du får ångest eller blir nedstämd.
• Att du gör dig av med det du har ätit, genom att till exempel kräkas.
• Att du fryser mycket, får svårt att somna eller vaknar innan du har sovit tillräckligt.
• Att mensen blir oregelbunden eller inte kommer alls.

Alla fetmarkerade punketer är det jag hade från början, de röda fetmarkerade är de jag har kvar. I 6an var jag en glad tjej som la noll tanke på vikt och utseende, sen kom kommentaren från en väldigt nära person "du borde gå ner i vikt, till iallafall 50 kg kanske". Under denna perioden så tränade jag simning 3 gånger i veckan + tävlingar de flesta helger. Jag fick då ett ryck och efter sommarlovet 6an till 7an så bestämde jag mig för att sluta äta socker, sen började jag hoppa över frukosten och för att kunna utesluta mer mat så blev jag vegetarian. På luncherna åt jag mindre än 5 tuggor mat och det enda jag verkligen åt var middag efter träningen. Jag började även ta i mer under träningarna samt att jag började löpträna de dagar jag ej var i simhallen och jag hade som mål att väga 45 kg. Jag kom en lång väg, nästan till mitt mål faktiskt, men sommaren räddade mig.

 

Jag ville aldrig riktigt att nån skulle märka av det, vilket jag mestadels lyckades med, men uppmärksamheten man fick när man pratade om det var helt underbar. Mina föräldrar märke aldrig något utan det är först nu som jag smått nämnt mina hjärnspöken, för jag är en väldigt öppen person som gärna delar med mig av det mesta. Känner du mig så har du nog minst en gång hört mig säga något om mina hjärnspöken. Jag är även en väldigt envis person som har ett grovt kontrollbehov. Att ha koll och kontroll på min kropp är därför både en styrka och en svaghet. Svagheten är att när jag väl bestämde mig för att äta max ett mål om dagen då höll mig till det samtidigt som jag fortsatte träna men styrkan som räddade mig var att under sommaren när jag var i usa tillät jag mig själv att äta glass och mat och leva livet.

 

Men dessa hjärnspöken är fortfarande med mig, jag använder de ofta fortfarande som ett sätt att få uppmärksamhet och också för att jag fortfarande inte har en sund kroppsbild, även om det är mycket bättre idag än va den var för 5 år sedan. Jag har fortfarande perioder där jag inte äter mer än ett mål om dagen, oavsett hur hungrig jag är.

 

En sån period fick jag när jag började skriva på detta inlägg, min hjärna slog runt och jag ville inte äta, vilket fick mig att sluta skriva. Nu har den perioden bitvis gått över och jag har börjat äta för mycket och hela tiden istället vilket inte heller är bra. Jag tror det beror på en biverkning av mina nygamla p-piller som i början gör mig väldigt illamående om jag inte äter men jag vet också att jag fått dessa infall förut och att det är så det brukar gå. Först äter jag inget i kanske en månad för att månaden efter äta massa och onyttigt för att sen äta normalt och sen börja om igen. Sitter t. ex just nu och äter en 200g chokladkaka...

 

Jag tror aldrig att jag kommer bli helt frisk från detta, jag tror att det är otroligt svårt att bli helt frisk. Om jag tänker på det så vill jag inte heller vara helt frisk och jag vill inte få hjälp som kan göra mig helt frisk, utan jag vill kunna kontrollera det själv, vilket är både positivt och negativt.